Tankar


Warning: "continue" targeting switch is equivalent to "break". Did you mean to use "continue 2"? in /var/www/edelius.nu/public_html/templates/edelius_ny/functions.php on line 194

Kunskapens bok

Fortsättningen på boken

Vill du läsa från början så tryck på >Läs mer< ovan

 

2. De närmsta 100 åren

I din bok så är fortfarande de sista raderna oskrivna på din sida, sidan 200. Det handlar om de närmsta 20 åren, tiden fram till år 2030. Nästa sida på samma uppslag är sidan 201 och den är helt blank. Den sträcker sig ytterligare 90 år fram i tiden till år 2120.
Vad det kommer att stå här vet jag lika lite som någon annan. Vad jag vet är dock att vi står inför ett antal stora ödesfrågor. Några av dem är klimatförändring, rovdrift på planeten, eventuella pandemier, skadliga föroreningar som kemikalier med flera, teknisk utveckling och dess möjlighet till kontroll av människor bland annat.
Låt oss tillsammans fundera lite på de nästa 100 åren. Vi kan tänka oss ett antal olika scenarier.
Vad vi vet är ju att vi bedriver rovdrift på vår planet. Det finns väldigt mycket information om detta på till exempel nätet. Jag skall inte nämna någon speciell djurart som vi har utrotat. Listan kan göras hur lång som helst.
Innan jag lägger ut texten för mycket eller vecklar in mig i detaljer och resonemang som kan bli hur långa som helst, så går vi istället direkt på uppgiften. Försök att teckna ett värsta scenario över vad som kan hända de närmsta 100 åren. Teckna sedan ett bästa scenario över vad som kan hända de närmsta 100 åren.
Värsta scenario:
Klimatet har ändrats så att medeltemperaturen har stigit med mellan 5 och 7 grader Celsius. Havsytan har stigit med mellan 30 och 50 meter. Om all is på Grönland smälter så stiger havsytan med 7 meter. Om all is på Antarktis smälter så stiger havsytan med ytterligare drygt 60 meter. Båda har börjat smälta i allt snabbare takt. Antarktis fasta landmassa (alltså utan snö och is) är ungefär 14 miljoner kvadratkilometer. Detta är en och en halv gånger så stort som USA. Räknar man med isen som täcker Antarktis, så blir ytan cirka 20 miljoner kvadratkilometer. Detta är dubbelt så stort som USA. Isen är som tjockast 4,5 kilometer.
Se framför dig en yta dubbelt så stor som USA med is upp till nästan en halv mil tjock. Man kan knappt förstå vilka enorma mängder fruset vatten som detta är.
De nästa hundra åren har vi fortsatt med att utrota ett antal däggdjursarter och ett flertal andra arter. På grund av rovdrift så har ett flertal både större och mindre fiskbestånd kollapsat i olika hav och sjöar. Vi har genom djuphavstrålning fördärvat mycket av miljön för djuphavslevande organismer och arter.
Korallreven som utgör många fiskarters barnkammare är utdöda.
Vi har spridit så mycket naturfrämmande ämnen i luften, vattnet och i jorden så att ingen del av planeten är opåverkad. Dessa ämnen består av fasta, flytande och gasformiga. De utgörs av grundämnen (till exempel bly, kvicksilver, klor m.fl.) samt gifter och kemiska föreningar som är framtagna av oss.
Risken för svåra pandemier är stor. Detta beroende på ovanstående faktorer plus det faktum att vi i stället för att låta köttdjur växa upp i en naturlig miljö så producerar vi kött i industriell skala med stora djurbesättningar. Ett försvagat immunförsvar gör att virus får lättare att utvecklas och samtidigt med en förhöjd risk för överföring från djur till människa innebär detta en ökad risk för pandemier. Det är inte för inte som de senaste hotfulla smittorna heter fågelinfluensa, svininfluensa och galna kosjukan.
Den tekniska utvecklingen sker i allt snabbare takt. Redan idag har vi stora möjligheter att ha kontroll på individers förehavanden (Facebook, Google, mobiltelefoner, kreditkort, fartkameror med mera). Framöver kommer möjligheterna att öka drastiskt.
Effekterna av detta blir sammantaget: Havsnivån stiger med 50 meter och stora delar som idag bebos av människor kommer att bli satta under vatten. Många storstäder är av naturliga skäl kuststäder. De har ju byggts upp kring en hamn. Dessa kommer helt eller delvis att översvämmas. Åtskilliga miljoner, kanske miljarder människor kommer att bli tvungna att flytta.
Klimatet förändras så att i dag bördiga områden kommer att bli ökenlika, vissa öknar kommer istället att bli bördiga. Kalla zoner kommer att bli varmare. Redan varma zoner kommer att bli extremt varma. Frågan är vad som händer med vårt klimat här uppe i norr om Golfströmmen kollapsar? Kommer det att kompenseras av en temperaturhöjning som beror på klimatförändringen? En högre temperatur innebär en ökad dynamik och medför mer extremväder. Det blir både fler och kraftigare orkaner. Det kommer mer regn där det redan kommer mycket regn. Det blir mer torrt där det redan är mycket torrt. Med flera varianter på detta tema. Färskvatten kommer att försvinna från platser där det idag finns gott om det. Och tvärtom. 90% av jordens befolkning kommer att påverkas i mycket hög grad. Det kommer allmänt att bli ont om mat. Det finns stora nationer som idag lever i överflöd som kommer att få stora problem med försörjningen. Det kommer att leda till väpnade konflikter och kanske till och med fullskaliga krig.
Bästa scenario:
Havsytan stiger med max 50 centimeter. Vi har relativt snart fasat ut användningen av fossilbränslen. Vi har effektiviserat bränsleceller så att vi kan köra person och lastbilar, bussar, jordbruksmaskiner och arbetsfordon med i det närmsta noll koldioxidutsläpp. Forskare och företag har lärt sig att binda koldioxidutsläpp i berggrunden (Det kan vi redan, det saknas bara ekonomiska och politiska incitament). Mot slutet av seklet så har vi börjat testa fusionsreaktorer i liten skala. Vi har blivit klokare på att utnyttja och hushålla med naturresurser. För övrigt så rullar det mesta på som idag och våra barn och barnbarn har det bra.

Detta resonemang är ytterst summariskt och ej speciellt vetenskapligt. Det går ju att utifrån givna förutsättningar skapa modeller som bättre visar på en trolig utveckling. Avsikten med resonemanget är närmast att försöka ge en uppfattning om hur svårt det är att sia om framtiden. Vi vet ej vilka forskningsresultat vi har om hundra år. Vi vet ej vilka uppfinningar eller tekniska landvinningar som görs. Teknisk utveckling sker ej linjärt. Det vill säga den utveckling som sker mellan åren 2000 och 2100 kommer kanske att vara fem eller tio gånger så stor som den vi har haft mellan 1900 och 2000. Kanske till och med ännu större.

Kom ihåg att en avsikt med detta dokument är att Du skall inse och kanske förstå hur väldigt, väldigt lite Du vet. Meningen är inte att förminska Dig eller att trycka ner Dig eller att ge Dig mindervärdeskomplex. Istället är förhoppningen att Du skall bli stimulerad att fundera, använda fantasin, vidga vyerna och att vi tillsammans skall kunna flytta horisonten en bra bit längre bort.

3. Längre fram i tiden


Innan vi fortsätter så vill jag försöka att ytterligare åskådliggöra var människan utvecklingsmässigt står idag.
Om vi utgår från att vi som art har funnits i tvåhundratusen år och vi antar att vi kommer att finnas i ytterligare två och en halv miljarder år, då kom vi fram till att vi idag är en 6 timmar gammal baby.

Jag tror att vi kommer att finnas längre än två och en halv miljarder år. Jag tror att vi kommer att finnas många miljarder år efter att jorden förintats av vår kollapsande sol om fyra till fem miljarder år. Kanske kollapsar jorden redan om tre miljarder år när vi "krockar" med Andromedagalaxen. Men då är vi så totalt annorlunda mot vad vi är idag så vi har flera gånger om bildat nya underarter till Homo sapiens sapiens. Vi kommer då att vara så väldigt mycket annorlunda mot vad vi är idag så vi kan inte ens föreställa oss det. Vi kan bara komma med vilda idéer om utvecklingen så långt fram i tiden. Men för den sakens skull så är det ju inte fel att fundera över vilka regler som styr utvecklingen (evolutionen) och hur de reglerna kan komma att förändras över tiden.

Innan vi går över till att bli ännu lite mer filosofiska skall vi återvända till Din bok och titta lite närmare på den. Just nu håller Din historia på att skrivas på de sista raderna på sidan 200. Det tar några år till innan sidan är klar. De efterföljande 200 sidorna i boken är oskrivna. Nästa sida, sidan 201, om den har vi en grov uppfattning om vad den kommer att innehålla. Men vi har ej tillräckligt med kunskap för att kunna säga vad det kommer att stå på sista raden på denna sida. Med bra modeller så kan vi göra förutsägelser som håller sig mellan tummen och pekfingret. Fast bara nätt och jämnt. Vi vet ej vilka politiska, ekonomiska och sociala faktorer som kommer att påverka oss. Vi vet ej vilka geniala vetenskapsmän som kommer fram eller vilka stora uppfinningar och upptäckter som görs. Och med det utgångsläget så vågar man nästan ej ens gissa vad som kommer att stå på nästa sida igen, sidan 202. Och då är det 18 tusen år kvar till den sista sidan i Din bok. Där kommer det en dag att stå vad som har hänt år 20 tusen efter Kristus. Kanske har vi då firat ytterligare 18 millennieskiften. Jag vågar nätt och jämnt ha en uppfattning.
Nu kommer det något som är svårt att få grepp om. Du står med Din bok i handen och funderar på vad det kan tänkas stå på sista sidan i denna en gång i tiden. 20 tusen år efter Kristus. På bokhyllan framför Dig till höger om hålet efter din bok står det en halv mil med böcker i en rad efter varandra. Det är 125.000 böcker med 400 sidor i varje bok. Det är 50 miljoner oskrivna sidor. Och vi som knappt kan säga vad nästa sida i din bok innehåller och än mindre hur den sidan slutar.
Kan du förstå hur mycket som det är kvar att skriva av människans historia.
Missförstå mig inte. Meningen är inte att på något sätt förringa vad vi redan har uppnått eller att inte värdesätta alla de umbäranden, lidanden och uppoffringar som gjorts på vägen. Jag vill bara att vi tillsammans skall få klart för oss hur oändligt mycket det finns kvar.
Jag tror i alla fall att jag har en hum om vad det kommer att stå på den absolut sista sidan i den sista boken.

Den vetenskapliga metoden innebär (väldigt kortfattat och förenklat) att en teori skall genom observationer och mätningar kunna bevisas. Vi skall istället använda vår kreativitet och låta fantasin flöda fritt utan krav på att kunna bevisa någonting. Vi kan ju trots allt bara sia om framtiden eller göra förutsägelser om den. Det är ju först när vi är där som vi kan utföra mätningarna och se om det blev rätt.

Låt oss nu ta oss an uppgiften att försöka se pyttesmå delar av det innehåll som denna halvmil av oskrivna blad kommer att bestå av. Det handlar i vart fall om så enormt mycket vetande och så enormt mycket kunskap så vi har idag inte någon möjlighet att förstå det. Tänk dig nu att du står med din bok med sidan 200 uppslagen och skall förstå vad nästa halvmil med böcker med oskrivna blad skall innehålla. Eller tänk dig att du är en nyfödd baby endast sex timmar gammal som skall försöka förstå hur resten av livet kommer att gestalta sig. Eller tänk dig att du är en myra djupt inne i en myrstack som du aldrig har lämnat.
Jag tror att människan som art kommer att fortsätta finnas. Risken finns alltid att det slår ner en asteroid som slår ut hela mänskligheten eller att det blir en pandemi som är 100% dödlig eller att hela universum fylls av vaniljkräm eller att det inträffar något annat som tar kål på oss. Men vi har ju dock en intelligens som kanske kan hjälpa oss att överleva. Kanske reduceras vi numerärt någon gång eller några gånger till en spillra eller ett fåtal spillror av vad vi är idag. Men vi växer oss starka igen och fortsätter att breda ut oss. Vi kommer att bilda nya underarter till Homo sapiens sapiens. Det mest troliga är att vi fortsätter som endast en gren (jag återkommer till det längre ner under evolution). För sju miljoner år sedan var vi apor eller kanske riktigare sagt apliknande. Av det drar jag slutsatsen att det finns en möjlighet att dagens apor och gorillor och flera andra högre stående däggdjur de närmsta tio miljoner åren har utvecklat en intelligens lik den vi människor har idag. Var människan står om tio miljoner år återkommer jag till längre ner under evolution. I ovanstående perspektiv sett så är ju inte vi särskilt viktiga. Även om allt högre stående liv skulle slås ut så kan ju dagens bakterier ha utvecklat en högt stående intelligens om två till tre miljarder år. De första organiska mikroorganismerna som hade liv anses ha uppstått för drygt tre miljarder år sedan. Nu är det ju ändå människans historia vi vill skriva i alla de där böckerna. Dessutom anser vi ju oss vara den högst stående arten. Antingen av egen kraft eller som en gåva av Gud. Hmmm, kan undra om det gäller planeten Jorden eller hela universum? Det är svårt att säga hur vi ser ut om tio, femtio eller hundra miljoner år. Jag tror att det är dags att gå över till att spåna lite om evolution istället.

Evolution (biologisk) handlar om en arts genetiska förändring genom generationerna. Det naturliga urvalet beskriver speciellt den evolution där förändringen hos en art är till fördel för arten.
Det naturliga urvalet har lett fram till vad vi är idag. Starkare individer har fört sina gener vidare på bekostnad av svagare individer. Det naturliga urvalet sker i vild natur. Natur som ej är påverkad av människor.
Det naturliga urvalet har delvis satts ur spel när det gäller människan och människans tama djur. Redan för flera tusen år sedan började vi avla varg för att de skulle få de egenskaper som vi värdesatte. Köttdjur och fjäderfä avlas för att få de egenskaper som är till fördel för oss människor. Köttdjur och fjäderfä skall ge mycket kött på kort tid. Fjäderfä skall lägga många ägg och stora ägg som exempel. Vi har ju ännu inte avlat på människor för att få fram eller förstärka egenskaper (vad jag vet). Det finns dock några mörka kapitel i vår historia som jag ej tar upp här.
Hur evolutionen kommer att se ut i framtiden är ej så lätt att säga. Det naturliga urvalet kommer nog i vart fall att spela en mindre roll. Vi kan ju redan genmanipulera grödor och kommer att genmanipulera både grödor och djur framöver. Vi har vad jag vet ännu inte genmanipulerat människor. Vi kan göra det och vi förfinar och utvecklar teknik så att vi kan göra det på ett säkert sätt i framtiden. Frågan om vi skall göra det är inte teknisk/vetenskaplig utan snarare moralisk/etisk/religiös. Kan vi bota Alzheimer, kan vi bota demens, kan vi bota cancer, kan vi bli intelligentare, kan vi bli fysiskt starkare och mer motståndskraftiga mot sjukdomar med mera så är inte frågan om vi kommer att göra det utan när. Människan kommer i större utsträckning att stå för sin egen evolution än tidigare. Vi kan teoretiskt tänka oss att vi uppställer någon form av människoideal och att vi genmanipulerar för att framtidens människor skall befinna sig där. Om naturen hade haft sin gång så hade vi kanske varit tre och en halv meter långa och vägt fyrtiofem kilo om femtio miljoner år. Vi hade kanske varit helt hårlösa och haft fyra tår på vardera foten. (Kanske inte men som exempel duger det lika bra som något annat.) Men då vi antagligen inte ändrar vårt skönhetsideal från ett år till ett annat så ändrar vi det ju inte över huvud taget och det innebär att vi kommer att se ut om femtio miljoner år som vi gör om tre till fyrahundra år eftersom vi ju har möjligheten att välja själva.
Slumpmässiga mutationer (slumpmässig genmanipulation) är ju det som leder fram till nya egenskaper och som bidrar till att nya arter med nya och bättre egenskaper uppstår. Risken finns ju att vi i vår iver att behålla ett ideal ej ser eventuella spontana bra mutationer som positiva utan manipulerar bort dem också. En sak som jag håller för högst troligt är att våra hjärnor kommer att utvecklas.

Vi kommer ju inte att sluta använda våra hjärnor allt eftersom maskinerna tar över tänkandet. Hjärnan måste då bli effektivare inom det utrymme som begränsas av skallen eller så måste skallen bli större. Skallen har ju redan blivit större genom årtusendena så det finns inget skäl till att tro att den inte skall fortsätta växa. Vi får väl inlemma en alltmer större skalle i vårt skönhetsideal. Frågan är om vi kan styra omvärlden till att fungera på ett sätt så att vi enbart behöver vara tänkande varelser. Vi behöver ej arbeta för brödfödan eller något annat heller för den delen. Vi drabbas ej av sjukdomar. Olyckor har vi väl ej kunnat eliminera helt men vi kan minimera effekterna drastiskt.
Troligtvis kommer skönhetsidealet att förändras trots allt. Troligtvis kommer flera andra ideal att ha betydelse. som till exempel styrka, intelligens, sångröst och mycket annat. Troligtvis kommer spontana mutationer att uppstå som anses värdefulla. Troligtvis kommer vi att se väldigt annorlunda ut om femtio miljoner år.
Detta var endast några tankar om den "närmsta" framtiden.

Nu till den lite mer avlägsna framtiden.

Alla har vi väl mer eller mindre bestämda åsikter om det mesta i vår omvärld. "Människan kommer aldrig att kolonisera månen". "Inget kan röra sig snabbare än ljuset". "Svenne är korkad". "Kapitalismen är bra". "Genmodifiering är farligt". "Fel låt vann".
Vi har väl på sitt sätt rätt. Men det är ju trots allt baserat på de kunskaper vi har idag. Kanske skulle man istället sagt "Människan kommer inte att kolonisera månen i år men kanske i framtiden". "Jag tror att vi med mer kunskap kommer att upptäcka något som kan färdas snabbare än ljuset fast allt idag tyder på att det inte går". "Svenne är korkad men han jobbar på det". Och så vidare.
Du måste förstå att vi har precis släppt grenarna och nätt och jämnt ramlat ner från träden. Vi skall vara stolta över vilka vi är och vad vi har åstadkommit och vad vi kan. Men att säga att vi idag vet det mesta som är värt att veta det är det samma som att säga att vi snart kommer att veta allt som finns att veta. Med andra ord att det finns en gräns. När vi har nått den gränsen så finns det ej mer att ta reda på. Om inte annat så vore det synd om framtida generationer som skulle behöva fördriva tillvaron med att se på dåliga repriser på TV.
Givetvis vet inte jag, men jag är övertygad om att mängden idag ej känd kunskap är gigantisk. Jag skall längre ner prata om universum. Och det är giiiigaaaantiiiskt. Jag tror att mängden okänd kunskap idag är lika gigantisk och till och med ännu mer gigantisk.
Jag vill till och med påstå att vår världsbild idag är relativt sett lika förenklad som antikens. Eller kanske till och med ännu mer förenklad än antikens. Den antika eller geocentriska världsbilden ansåg att jorden låg i centrum och att stjärnorna, solen och planeterna roterade runt jorden.

För att föra ett resonemang om hur en eventuell utveckling kan se ut om 50 miljoner till 500 miljoner år vill jag först gå tillbaka femtontusen år i tiden till stenåldern. Tänk dig en stenåldersman som har fått en vision. Han säger en dag till sin kompis (det hette säkert inte kompis på den tiden) att han tror att en dag kommer han att kunna se bilder som visar vad som händer på andra ställen. Antagligen hade han inte kunnat säga riktigt så för antagligen fanns inte begreppet bild då. Det närmaste var kanske någon sorts målning eller snidad figur eller möjligtvis hällristning. Och kompisen förstod antagligen inte alls vad det var han menade. Och vi som nu läser detta tänker ju på video, foto eller TV. Storbilds-TV med färg och Dolby Digital Surroundljud och nu till och med 3D och dessutom live. Men det är kunskap som över huvud taget inte fanns på den tiden. Kanske tänkte han från början att det skulle vara bra att kunna vara på två platser samtidigt. Dels hemma och vakta hyddan och familjen dels i gläntan för att se när det kom något villebråd. Kanske tänkte han endast tanken att det kunde vara bra att vara på ett ställe och samtidigt "se" vad som hände på ett annat. Längre än så kunde han inte komma för han saknade kunskap som vi har skaffat oss under de femtontusen år som gått sedan han hade en vision.
Nu är jag stenåldersmannen fast jag lever idag och besitter "dagens" kunskap. En av mina visioner är att vi om 50 till 500 miljoner år kan kommunicera på något telepatiskt liknande sätt. Vågar du säga: "Nää det kommer vi aldrig att kunna göra".
Fenomen som vi har kunnat observera i vår vardag är ljus, åskväder och magnetism. Ljus har ju så att säga alltid funnits och det har vi ej betraktat som ett fenomen. Åska har ju både hörts och setts och det har ju här i Norden förklarats med att det är Tor som kör i sin vagn över himlavalvet och slår med sin hammare Mjölner. Magnetism har vi observerat sedan Romartiden. Gravitation höll jag på att missa. Den har ju alltid funnits. Men det var först när Newton fick det berömda äpplet i huvudet som vi började att fundera över den på allvar. Det är ju ganska naturligt att försöka ta reda på vad de fenomen som vi ser omkring oss egentligen är. Det som är ganska fantastiskt är att vi har hittat en massa saker som vi inte kan se. Radioaktivitet, elektromagnetism, hjärnvågor, Hawkingstrålning, feromoner, bakterier och väldigt mycket mera. Men har vi faktiskt hittat allt som finns att hitta. Jag är övertygad om att det finns väldigt väldigt väldigt mycket kvar. Vet vi inte vad vi skall leta efter, har vi inte instrumenten, kan vi inte ställa frågorna, ja då är det gnetande, tur och tid som behövs. Som exempel så har vi ju ganska nyligen kommit på att det saknas något i universum. Närmare bestämt cirka 90%. Vi kallar det för mörk materia (cirka 20%) och mörk energi (cirka 70%). Vi håller som bäst på att försöka ta reda på vad det är.

Talet är en av de faktorer som bidragit till att människan utvecklades snabbare än andra arter. Kommunikation är ju nödvändigt för samarbete och förståelse. Men samtidigt så är ju det talade eller skrivna ordet begränsande. Det är lätt att det uppstår missförstånd. En sak som sägs tolkas som något helt annat. Det tar dessutom lång tid. Jag skriver rätt mycket text här för att försöka få dig att förstå vad jag menar. Jag försöker att ta med sådant som jag tycker är väsentligt för att du skall förstå vad jag menar. Jag försöker att uttrycka mig på ett sätt så att du förstår det. Jag försöker att ta med exempel som bidrar till att du förstår det. Jag försöker att illustrera det så att du förstår det. Men det som är svårt att förmedla det är de känslor som jag har kring det. Jag vill ju försöka få dig att antingen instämma i det jag säger eller få dig att övertyga mig om en motsats. Tänk dig att jag på något slags telepatiskt sätt istället kunde skicka dig ett sekundsnabbt paket som gjorde att du blev medveten om inte bara innehållet i denna text utan också anledningen till att jag tycker som jag gör och bakgrunden till att jag tycker som jag gör. Det sägs att en bild säger mer än tusen ord. Jag vill då tillägga att en tanke innehåller mer än tusen bilder. Tänk om jag kunde "visa" dig "min tanke".
Kanske händer det något på kvantnivå när vi tänker. Något som vi kan lära oss att medvetet utveckla och använda. Eller kanske finns det något idag helt okänt fenomen som vi kan utveckla medvetet eller omedvetet.

Det finns ett flertal hot mot den mänskliga rasens fortlevnad. Jag skall här bara beröra en, maskiner. Vi kommer att konstruera och tillverka maskiner som kommer att bli överlägsna oss på många väsentliga punkter. De svälter inte ihjäl. De törstar inte ihjäl. De tål hög värme och stark kyla. De drunknar inte. De kvävs inte. De är reparerbara oberoende av vilka delar som går sönder. De fattar riktigare och snabbare beslut än vi. Men kanske framför allt, de kommer att i allt snabbare takt kunna tillverka nya generationer av sig själva fast med många och mycket "bättre" egenskaper än tidigare. Mycket av detta gäller ju redan. Det är upp till var och en att spekulera vidare kring detta. Jag tror att en av definitionerna på liv är att det skall vara biologiskt. Då kan det ju inte finnas mekaniskt liv. Men som sagt det är ju en definitionsfråga.

I slutet på 60-talet var det en engelsk forskare, James Lovelock, som gav uttryck för en teori som han kallade Gaiateorin. I korthet går den ut på att livet själv skapar förutsättningar för att liv skall existera och utvecklas.
Teorin beskrivs bäst genom en simulering med svarta och vita tusenskönor som täcker jordytan. De vita tusenskönorna trivs bäst när det är varmt och de svarta trivs bäst när det är svalt. Initialt så är det mest svarta tusenskönor. De absorberar solvärmen och gör att det blir varmare på jordytan. Då trivs de inte så bra men de vita som trivs när det är varmare blir fler istället. När de vita blivit fler och tagit överhanden, så reflekterar de solljuset vilket får till följd att jordytan svalnar. Då trivs inte de vita så bra men de svarta trivs åter bättre och tar överhanden. Och så vidare.
Det är inget mystiskt med detta utan en följd av (eller tvärtom) hur naturen fungerar. Tänk dig att det är mycket koldioxid i luften. Då trivs växterna bättre och blir både fler och större. De tar då upp mer koldioxid och avger mer syre varvid koldioxidhalten åter sjunker. Det finns då också faktorer som ingår i detta system som tar upp syre och producerar koldioxid, t.ex. människan.
Jag tror att liv är en av de starkaste urkrafterna i universum. Jag kommer ihåg när vulkanön Surtsey bildades utanför Island. Inte långt efter så hade både växter och djur etablerat sig där. Liv finns i miljöer som vi ej trodde att liv kunde finnas i här på Jorden. Vi har nyligen på någon planet eller måne till planet (kommer ej ihåg vilken) funnit organiska molekyler, så komplexa så de anses utgöra förstadium till liv. I det observerbara universum finns det fler stjärnor (solar) än det finns sandkorn på jorden. Jag håller för sannolikt att det bland dessa finns massor av planeter och andra himlakroppar som bär mer eller mindre komplext liv. En av teorierna om uppkomsten av liv på jorden säger att det kommit hit via någon asteroid eller komet. Jag vet faktiskt inte om asteroider kan förflytta sig mellan galaxer. En asteroid perifert i galaxen kan ju tänkas att med hjälp av en annan större himlakropp få en riktig skjuts i riktning bort från galaxen. Sedan vet jag inte om den kan frigöra sig från den samlade tyngdkraften från galaxen. Det borde ju vara beroende av hastigheten.
Jag tror att liv nybildas spontant på platser med gynnsamma förhållanden. Jag tror också att liv i form av mikroorganismer förflyttas mellan himlakropparna. Jag tror att det kryllar av liv i universum. En fråga är ju när och var det första livet bildades i universum. Och om det har bildats på flera olika platser. Det är vad jag tror. Jag vet ej när universum hade fått de egenskaper som gjorde liv möjligt (måste ta reda på det). Kanske sex till sju miljarder år sedan. En fråga är hur snabbt asteroider rör sig och hur många planeter i universum de har hunnit "smitta" med liv.

Själen, absolut ingenting och bubblor.
Einstein påvisade att ingenting kan röra sig snabbare än ljuset. D.v.s. 300.000 kilometer i sekunden. Tack vare detta så finns det händelser som vi ej kan komma i kapp. Närmare bestämt de som har lämnat oss med ljusets hastighet. I detta avseende så lever vi i en bubbla (eller flera). Tänk dig att du i en sekund skickar iväg en projektorbild av ett äpple rakt ut till vänster i världsrymden och i samma sekund en projektorbild av ett päron rakt ut till höger. Nu kommer du inte ihåg om bilden av äpplet var en av ett rött äpple eller en av ett gult äpple. Du bestämmer dig för att ta din snabbaste bil och köra ikapp bilden av äpplet. Bilen kör i flera tusen kilometer i sekunden och du trampar gasen i botten. Men hur fort du än kör så kommer du aldrig ikapp bilden av äpplet. Bilden avlägsnar sig med ljusets hastighet och inget annat kan färdas lika fort. I detta avseende lever du i en bubbla. Bubblan kan sträckas ut som en fallande vattendroppe åt det hållet som du färdas men du kommer aldrig utanför den.
Jag tänker ofta i form av bubblor. Till exempel dina och mina bubblor. I vissa avseenden går våra bubblor ihop, vi delar samma erfarenheter. I andra fall går de ej ihop, du firar semester på Maldiverna och jag på utomhusbadet i Tomelilla.
En bubbla som jag tror begränsar oss väldigt mycket och som jag funderar mycket över det är kroppen eller livet eller verkligheten.
Tror du på ett liv efter döden? Kanske eller kanske inte. Tror du på liv på andra planeter? Kanske eller kanske inte. Tror du att det finns en gud? Kanske eller kanske inte. Tror du att det finns människor på jorden? Jaaa! Självklart, du är ju en själv.
Du kanske förstår vad jag försöker komma fram till.
De liv som vi har de har så att säga smugits på oss, eller kanske rättare sagt, de har vi smugits in i. Vi är födda till vad vi är och som nyfödda totalt ovetande och omedvetna. Vi växer upp till människor och har fullt sjå att bli till de individer vi är och att finna vår plats i tillvaron. Vi är ju på något sätt fångar i oss själva. Vi är inneslutna i den bubbla som våra liv är. Vi tycker att det är självklart att vi är som vi är. Hade du varit född som en polkagrisrandig överintelligent apa på en planet i en annan galax så hade du reagerat och tänkt på samma sätt. Vi tar för givet att vi är de vi är och att verkligheten ser ut som den gör. Samtidigt har vi svårt att föreställa oss en annan sorts verklighet med en annan sorts varelser eller snarare existenser.
Jag funderar ofta på varför det finns någonting istället för ingenting och varför detta någonting är funtat precis som det är. Jag kan inte tänka mig ingenting. Ett tomrum är ju någonting nämligen ett tomrum. Ett vakuum är någonting. En tanke på ingenting är en tanke och så vidare. Före Big Bang, när universum ej fanns utan var en singularitet, så fanns definitionsmässigt ingenting. En singularitet är en oändligt liten punkt med oändlig massa. Det är lite vilseledande att säga punkt för då tänker man sig något litet i något eller på något. Men denna punkt är faktiskt allt som finns och ingenting finns utanför den. Och dessutom är den oändligt liten. Detta enligt matematiska och kvantmekaniska teorier. Men de ingår ej i min kunskapsbubbla. I vilket fall som, så är det svårt eller näst intill omöjligt att förstå begreppsmässigt.
Jag har gjort ett litet tankeexperiment. Jag har tänkt mig ingenting eller rättare sagt landet Ingenting. Det finns ju inte men vi har ju både frihet och möjlighet att tänka oss det.
I landet Ingenting är det alltid skymning och det är alltid disigt. Det blåser inte där och det är vare sig varmt eller kallt. Det är alltid tyst i landet Ingenting. Där hörs absolut ingenting. Vi kan inte se någonting utan vi snarare anar hur det ser ut. Här finns två varelser. De är faktiskt tvillingar och de heter Inga och Inge. Och de heter Liv i efternamn. Inga Liv och Inge Liv. De är ju egentligen ickevarelser eftersom de ju inte finns. Inga hade varit nära att försvinna bort från landet Ingenting. Hon berättade för Inge om sin upplevelse. Nu kan hon ju inte det för hon finns ju inte och inte han heller för den delen. Men vi kan ju tänka oss det. Hon berättade att hon hade varit nära att försvinna från sin icketillvaro. Och att hon hade haft en väldigt konstig upplevelse. Hon kallade det för en efter icketillvaronupplevelse. Det var som om en tunnel hade öppnat sig och hon såg ljus och i ljuset såg hon en värld som var befolkad av något som hette människor. De fanns i olika storlekar och ingen var lik den andra. Där fanns en massa andra varelser också, varelser som ej var människor. De var gjorda av något som de kallade kött och blod. Och hon berättade vidare för Inge om allt det hon tyckte sig ha sett och hört. Efter att ha lyssnat på Inga så sade Inge till henne att det hon berättat var alldeles för fantastiskt och osannolikt. Han sa vidare att han var övertygad om att efter icketillvaron så tog allt slut och det blev bara svart. Han förklarade för Inga att det var något fenomen hon hade råkat ut för och att det säkert fanns en vetenskaplig förklaring till det. Båda två glömde bort det hela. Men så hände det sig att Inge höll på att försvinna från sin icketillvaro. Även Inge fick en fantastisk efter icketillvaronupplevelse. Han berättade för Inga om sin upplevelse. Den påminde om Ingas men i tunneln såg han något som kallades för själar. Där fanns inget annat. Det var som om de bestod av någon sorts energi. Vad kunde han inte berätta. Men det var ljust och vackert. Och han kände sig väldigt fridsam och väl till mods. De var båda två överens om att det var mycket mer sannolikt att det var som Inge hade upplevt det. Det Inga hade upplevt var något som verkade så komplext och ja rent av onödigt som tillvaro. Men en tillvaro som någon sorts energistruktur det lät ju både möjligt och mycket sannolikt. Främst för att det verkade väldigt mycket mer okomplicerat att skapa en sådan tillvaro. Och båda kände sig trygga med tanken på att de efter icketillvaron kunde komma till en tillvaro där de blev någon sorts energiknippen.
Jag har funderat mycket över varför det finns någonting istället för ingenting. Och varför detta någonting ser ut som det gör. Det är här som jag använt mig av Inga och Inge Liv. Jag har velat försöka att vara ingenting och ingenstans. Jag har velat försöka bortse från den verklighet som är min eller så som jag uppfattar den. Jag har velat försöka föreställa mig ett någonting utgående från ett ingenting. Om jag hade varit Skaparen eller en skapare så hade jag nog inte skapat något som tar så lång tid på sig för att utvecklas. Jag hade inte skapat något som slösade så ofantligt med individer för att utvecklas. Jag hade inte skapat något som krävde så mycket energi för att utvecklas. Jag hade inte skapat något som krävde så mycket misslyckande för att utvecklas. Nej jag hade nog skapat "något elektriskt". Kanske något som liknar det som vi föreställer oss som själar. Kanske någon sorts kvantdatorer som hölls ihop och drevs av de våldsamma mängder energi som finns i universum. Energi som funnits från universums början och som kommer att finnas till dess slut.
Du kan ju ganska enkelt föreställa dig existenser där det finns varelser som förökar sig genom fortplantning, som går på två ben och som gärna tar sig ett glas vin till maten. Detta kan du ju beroende på att det vimlar av sådana runtomkring dig och att du dessutom själv är en sådan. Men du har svårt för att tänka dig att det skulle kunna finnas existenser i form av själar eller andar eller polkagrisrandiga överintelligenta apor för den delen. Jag påstår inte att de finns. Men jag håller det inte för osannolikt. De är inte mer fantastiska än den existens som du är just nu. Den varelse som du är och med det liv som du har, ett liv som är så oerhört fantastiskt underbart, det tar du för givet just för att du är den du är. Det hade varit lika självklart att vara en polkagrisrandig apa om du nu hade varit en sådan och därmed hade du haft svårt att tro på andra former av existenser såsom själar, andar och människor. Jag har för mig att vetenskapen idag säger att det (kanske) finns ett oändligt antal universa med varje tänkbar historia och varje tänkbar framtid.
Sedan är ju frågan varför det ser ut på ett visst sätt och inte ett annat. Men då är vi ju inne på meningen med livet. Någon har sagt att livet skall ej förstås utan levas. Och därmed tänker jag ej beröra den frågan mer här.
En sak är jag säker på och det är att hur mycket jag än hade hållit på och skapa så hade jag aldrig kunnat skapa något som är så fantastiskt underbart som den verklighet som vi lever i. Med sin mångfald, med sina lukter, med sina ljud, med sina färger, med sina naturscenerier, med våra känslor, med våra minnen och alla de upplevelser som vi får. Jag har ändå svårt att tro att det inte finns en tanke bakom och därmed också en mening. Varför ser det annars ut som det gör. Det vill säga bortsett från att allt bestämdes redan vid den stora smällen.

Lite kosmologi.
I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Detta enligt gamla testamentet.
I begynnelsen var det ett spontant randvillkor som förorsakade Big Bang. Detta enligt vetenskapsmännen.
För drygt 13,7 miljarder år sedan fanns ingenting. Det fanns ingen tid och det fanns inget rum. Allt som vi känner till av universum idag fanns i en oändligt liten punkt, en singularitet. Det är nog missvisande att säga att det fanns i denna punkt. Det är nog mer riktigt att säga ett det kommer från eller bildades vid och efter den stora smällen. Mycket av det som jag nämner här är saker som jag vet. Saker som jag läst. Men mycket av det kan jag inte förstå. Eller rättare sagt inte föreställa mig. I vissa fall uttrycker jag mig säkert på ett ur vetenskaplig synpunkt naivt sätt. Men jag funderar ju ändå på frågan om den här punkten. Om ej tid och rum fanns var fanns då punkten och hur länge hade den funnits. Ja jag vet att de frågorna ej är relevanta men ändå. Jag hade börjat tro på en skapare när Stephen Hawking reducerade honom/henne till ett spontant randvillkor. Hur det nu än är med det så var Big Bang inte en explosion i vedertagen bemärkelse utan det var själva universum som bildades och började utvidga sig. Det utvidgade sig så våldsamt mycket på så väldigt kort tid så jag skriver inte det här för det blir en massa nollor i talen. (Man kan se det som att det inte finns men i nästa ögonblick så bara finns det.) Nu 13, 7 miljarder år senare så utvidgas universum fortfarande. All materia som finns idag har efter hand bildats och avstånden i universum är väldigt stora. Avstånden är så stora så de uttrycks med hjälp av ljusets hastighet. Månen ligger drygt en ljussekund från jorden och solen ligger 8 ljusminuter från jorden. Det vill säga så långt som ljuset går på en sekund respektive en minut. Då ljuset går 300.000 kilometer i sekunden, så betyder det att avståndet till månen är omkring 400.000 kilometer. Avståndet till solen är då 8x60=480 sekunder gånger 300.000 kilometer i sekunden vilket blir 144 miljoner kilometer. Avståndet till solen kallas också för en astronomisk enhet. Den stjärna som ligger närmast oss (bortsett från solen) är Alfa Centauri som ligger 4 ljusår bort. Vi ingår i ett stjärnsystem som vi kallar för galax och denna vår galax kallar vi för vintergatan. I vintergatan finns det ungefär 200 miljarder stjärnor. I det observerbara universum finns det ett par tre hundra miljarder galaxer. Detta innebär som jag nämnt tidigare att det finns fler stjärnor i universum än det finns sandkorn på jorden. Vintergatan är cirka 100.000 ljusår i diameter. Avståndet till vår närmaste galaxgranne Andromedagalaxen är knappt tre miljoner ljusår. Vintergatan och Andromedagalaxen rör sig i riktning mot varandra. Det finns en möjlighet att vi krockar om cirka tre miljarder år. Kanske sniker vi bara förbi varandra. Det mest troliga är att Vintergatan och Andromedagalaxen slås ihop till en ny galax. Dessutom så är det inte som en krock i vanlig bemärkelse då det mesta utgörs av tomrum. Vi kan med hjälp av bland annat Hubbleteleskopet göra observationer cirka 13 miljarder ljusår bort. Jag har sett någonstans att Universum beräknas ha en diameter på närmare 100 miljarder ljusår. Universum är ju krökt och oändligt. Men jag tror att man ändå kan säga att det i någon mån är begränsat. Om du tar ett A4 ark så är det en plan yta som är ändlig och begränsad. Om du på något sätt formar detta ark så det får formen av en boll, så är ytan plötsligt både krökt och oändlig. Du kan röra Dig på denna yta utan att det tar stopp någonstans. Du kommer tillbaka till samma punkt på ytan ett flertal gånger beroende på hur många varv du springer och åt vilket håll. Det är i det avseendet begränsat. Samma sak är det med universum fast det är själva rummet som är krökt. Det är inte lätt att föreställa sig eller förstå. Men det blir ett liknande resultat. Om du har en laserkanon och skjuter rakt ut i rymden så är det bäst att du duckar för på grund av rummets krökning så kommer laserstrålen att träffa Dig i nacken. Du behöver i och för sig inte ha så bråttom att ducka för det tar något hundratal miljarder år. Det anses att likaväl som universum har fötts så kommer det en gång att dö. Det finns olika teorier om hur. En teori är att all rörelse och all energi och materia kommer att "smetas ut" till ett tillstånd där det ej finns rörelse eller energi. Jag såg någonstans att någon ansåg att då både tid och rum en gång försvinner i universum, så kan man se det som en singularitet igen.
I universum så finns det fyra fundamentala krafter. De benämns stark växelverkan, svag växelverkan, elektromagnetisk växelverkan och gravitation.
Den starka växelverkan är den kraft som får atomkärnor att hålla samman.
Den svaga växelverkan är den kraft som orsakar β-sönderfall.
Den elektromagnetiska växelverkan är den kraft som ger upphov till elektriska och magnetiska krafter.
Gravitationen är den kraft som ser till att det finns fallfrukt bland annat.
I ett av de allra första ögonblicken efter Big Bang, närmare bestämt efter 0,0000000000000000000000000000000000000000001 sekunder, så delades den då enda superkraften upp i de ovan nämnda fyra fundamentala krafterna. Det görs försök att finna en teori för att förena dessa fyra krafter idag. Kvantteorin förenar de tre första men klarar ej av gravitationen. Gravitationen är som kraft flera miljontals gånger svagare än de övriga. Strängteorin är en teori som inkluderar gravitationen. En förklaring till att gravitationen är så svag är att utöver de fyra rum tidsdimensioner som vi känner till så finns det ytterligare tre till sju dimensioner som vi ej kan observera. Detta beroende på att de är så hårt rullade.
Kan man inte tänka sig att dessa dimensioner finns utanför vårt universum och att det skulle få samma effekt på gravitationens styrka. Eller att det förutom hårt rullade dimensioner i vårt universum dessutom finns en eller flera utanför.
Ja jag vet! Det finns inget utanför universum. Det är ju ej definierat. Men en gång i tiden när jorden var platt så var det ju ej heller definierat vad som fanns bortom den kanten.
Jag kan tänka mig att vi en dag kan definiera "utanför universum". Men det skulle ju få oöverskådliga konsekvenser för vår världsbild och ett fortsatt resonemang om detta.
Kanske är de hårt rullade dimensionerna så fundamentala för kvantfysiken så att det med en gång går att säga att mitt antagande kan avfärdas. Jag vet inte. Jag är varken fysiker eller matematiker och kan helt enkelt för lite om detta.
Senare teorier och forskning handlar bland annat om multiversum eller multiversa och parallella universa. I varje ögonblick så är varje tänkbar historia möjlig liksom varje tänkbar framtid. Hubbleteleskopet har tagit bilder som är ungefär 13 miljarder ljusår bort. (Googla på Hubble deep field så kan du titta på dem.) På ett ställe så rör sig galaxerna på ett sådant sätt bort från oss så att det har framlagts en teori att det är ett universum utanför vårt som påverkar dem. I så fall finns det ju något utanför vårt universum.

Jag känner att jag måste runda av nu och avsluta. Man kan ju hålla på hur länge som helst. Och den tiden har jag inte.


Anmärkning 1. På sista sidan i sista boken kommer det att stå att människan för länge sedan har lämnat jorden och spritt sig ut i galaxen. Jorden har uppslukats av den döende solen och ingen av planeterna runt solen finns kvar.

Anmärkning 2. Någon har framkastat en teori att himlakropparna i vårt universum utgör elementarpartiklar i ett mycket större universum. Kanske ingår vi i en mariabulle som en bagare just nu skall fylla med vaniljkräm. Det tror inte ens jag. Men å andra sidan så finns det ju ingen absolut storlek (tror jag). Under kvantnivå så finns det ju oändligt mycket avstånd kvar. Visst kan man tänka sig ett universum där i en annan skala men relativt sett med samma avstånd som vi har i vårt universum. Fast kanske ändå inte. Kanske upptas allt utrymme ner till noll av svängande, vibrerande, darrande och skälvande partiklar och/eller vågor.

Avslutning två och avrundning två. Februari 2013.
Det har gått några månader nu. Jag tyckte att ovanstående blev något ostrukturerat. Jag hade tänkt att skriva om det. Men jag gör istället följande tillägg.

Vad det egentligen handlar om för mig, och säkert för många andra, det är frågor som: "Vad är meningen med livet", "Finns Gud", "Finns det ett liv efter detta?"
Jag kan ej svara på dessa frågor. Jag kan inte säga vad som är meningen med livet eller om det finns någon. Jag kan inte säga att Gud finns lika lite som att Gud inte finns. Jag kan inte säga att det finns ett liv efter detta eller ej heller att det inte finns något efter detta.
Och det är ju detsamma som att säga att jag inte vet. Inte ännu i alla fall. Jag tycker att det är ovetenskapligt att säga till exempel att Gud inte finns. Det är lika ovetenskapligt att säga att Gud finns. Men det är korrekt att säga att vi vet inte ---- ännu.
Vad jag vill försöka få fram och dessutom få klart för mig själv, det är att det finns så gigantiskt mycket som vi inte vet. Kanske kan vi få fram kunskap och bevis. Kanske tar det miljontals år eller kanske miljarders år. Om du säger att det finns polkagrisrandiga apor på en annan planet så tycker jag givetvis att det är fel av dig att påstå något som du faktiskt inte vet. Men det är lika fel av mig att säga att det finns det inte. Åtminstone inte förrän jag faktiskt kan bevisa det.
Jag tar mig friheten att tänka mig väldigt mycket. Jag skriver tänka mig i stället för tro. Jag menar då att skillnaden är den att tänkande är en dynamisk process. Något som kan förändras över tiden. Tro är något som är mer statiskt och blint.

Jag kan tänka mig att det finns dimensioner utanför våra fyra rumstidsdimensioner och kanske då också någon form av makrotid därute.

Jag kan tänka mig att svart materia kan komma att förklara mycket. Tänk dig till exempel att du skall träffa och slå ner en pinne genom att rulla ett klot mot den. Det tar ett tag att få iväg klotet och det tar också ett tag för klotet att rulla fram innan den träffar pinnen. Tänk dig nu istället att du lägger ett antal klot alldeles intill varandra ända fram mot pinnen. Det räcker att du knackar till klotet närmast dig och ögonblickligen så träffas pinnen av klotet som ligger närmast. (Jag har för mig att jag läst om information som överförs snabbare än ljuset. Om jag inte minns fel så handlade det om polariserat ljus.) Kanske kan det också förklara dubbelspaltfenomenet, kanske speciellt vågfunktionen. Jag vet inte. Men jag kan tänka mig det tills vi vet det eller något annat.

Jag kan tänka mig att det finns en tillvaro efter denna och att det finns andar.

Jag kan tänka mig att själen finns. Något som är ogripbart. Det är en känsla som fyller mig med förundran, förtjusning, hänförelse, kärlek till livet och förtröstan. När jag tänker på att det finns någonting i stället för ingenting. Det ena är ej mer självklart än det andra. Och att jag är en del av detta någonting. Den känsla jag får när jag tittar upp mot stjärnhimlen en klar natt och förundras över vårt universum. Vetskapen om hur stort det är, hur gammalt det är och hur det skapades. Den känsla jag får av att titta på en Hubble deep field bild och veta att de galaxer som syns där är tretton miljarder år gamla. Den känsla jag får av att veta hur livet uppstod på jorden och hur det har utvecklats fram till våra dagar och evolutionens betydelse. Den känsla jag får när jag tänker på alla de unika omständigheter som medfört att liv på jorden är möjligt och hur oerhört komplicerade biologiska varelser vi är. Den känsla av vördnad och beundran som jag känner för alla de som i generationer har arbetat målmedvetet för att vi skall kunna veta det vi vet idag. Den underbara känslan av att hålla om sin älskade. Den ljuvliga känslan av att hålla ett litet barn i famnen. Den fantastiska känslan jag kan få av att känna samhörighet med min hund. Den känsla jag får av att se stararna i fågelholken oförtrutet mata sina ungar. Den känsla jag får när jag tänker på att ett plommonträd har utvecklats från en plommonkärna och att det med rötterna suger upp vätska ur jorden och transformerar det till söta välsmakande plommon. Den känsla av förundran och glädje jag kan känna av att bara finnas till.
Allt detta går att förklara medicinskt, biologiskt, kemiskt och på flera andra sätt också.
Men det finns en underbar djup fantastisk förunderlig känsla hos mig. En känsla som är så oändligt mycket större än delarna är sammantaget. Den känslan säger mig:
"Din själ finns, den har alltid funnits och den kommer alltid att finnas."

Jag ber om ursäkt för de faktafel som kan finnas. Jag ber också om ursäkt för att jag är ostrukturerad och att jag i vissa fall upprepar mig.

Självklart skall vi leva i nuet och självklart både skall vi och måste vi hantera dagens problem. Men om vi ibland ägnar oss åt att fundera på hur mycket det finns som vi inte vet ännu så kan det bland annat göra att vi blir lite mer vidsynta. Och det är ju bra, i alla fall om vi betänker att motsatsen är trångsynta. Det är ju också en grund för nyfikenhet. Nyfikenhet leder vanligtvis till att vi söker svar. Och hittar vi svar så har vi ju blivit lite klokare. Om inte annat så öppnar sig en värld där det inte finns några gränser.

Jan Edelius 2012.